Kol är trä som torrdestillerats. Detta gör att bränslevärdet höjs avsevärt. Man räknar med att kolning startade för 6000-8000 år sedan i samband med att man började med metallutvinning och började få statsbildningar där man behövde en lätt och komprimerad energikälla. I en doktorsavhandling från 1740- talet, författad av Magnus E Wallner, framhåller denne, på tal om kolarekonsten, att Tubal Kain (första Mosebok 22:4) smedernas stamfader framställde kol. Marcus Porcius Cato, som dog 149 f Kr gjorde följande uttalande; Har du ej tillfälle att sälja ved, ej heller sten att bränna kalk utav, så kan du bruka veden till kolande.
Den
äldsta kända metoden att framställa träkol är kolgropen. Den gick så till
att en grop (1,5 x 1,5 m och 1 m djup) grävdes och fylldes med ved. Veden
antändes och fick förbrännas med pyrande låg. Långt senare än kolgropen
framträdde milan. Den första miltypen i vårt land torde ha varit den gamla
svenska liggmilan, som sägs ha kommit fram under tidig medeltid. Metoden
att kola i resmilor infördes i början på 1500-talet genom från Tyskland
inflyttade smeder.
År
1933 började man i Värmland kola resmilor med uttag av rökgasen genom en
skorsten, så uppstod skorstensmilan. Fördelen med dessa var att kolningen
gick mycket fortare.
Kolningen fick ett uppsving under krigsåren, eftersom stenkol inte gick
att importera. Mellan åren 1945-1950 dog kolarkonsten helt ut. En epok gick i
graven.
Såg och yxa, användes vid iordningställande av kolveden.
Spade, en vanlig spetsspade, användes vid iordningställande av milbotten, milans stybbning samt stybbets tätning osv.
Milstege, en vanlig stege något högre än själva milans totala höjd.
Milklubba, tillverkas av trä, användes till att tillklubba milan samt att täta stybben.
Milspett, användes som en sond för att kontrollera kolningszonens läge, består av en 15 mm grov och 3 m lång järnstång.
Kolkrok, en krok av järn med träskaft, användes vid milans rivning.
Kolfat, användes när det färdiga kolet ska hällas upp på säck, gör att koldammet skiljes från kolet.
Kolharka, en kratta i järn som användes att samla ihop kolet med.
Fig 1. Diverse kolningsredskap
Till
kolning lämpar sig ved av såväl barr- som lövträd. Huggningen kan ske alla tider
på året, men veden bör vid kolningen vara lufttorkad, eftersom kolutbytet då
blir större.
Torrskog som innehåller jämförelsevis lite vatten kan direkt efter
huggningen kolas. Växande skog bör om möjligt huggas före juni månads slut för
att på hösten nå önskvärd torrhet, d v s en fuktighetshalt av 30-35%.
Kolningsresultatet är, som nämnts, mycket beroende av vedens
torrhetsgrad. Om veden är mycket fuktig vid kolningen erfordras stora mängder
värme för dess torkning. Då denna värme måste erhållas genom förbränning av ved,
säger det sig själv att kolutbytet minskas. För att få tillräcklig torkning på
veden bör den randbarkas samt läggas upp på ett luftigt sätt (i res).
Platsen för kolbotten bör ha ett torrt och skyddat läge, jorden bör vara
fast och torr, helst bestående av morängrus. Stubbar och stenar tas bort,
håligheter fylles igen och tillpackas med stor omsorg. Botten planeras noggrant.
Vatten bör finnas i närheten.
För
resmilor ska botten vara cirkelrund och för liggmilor rektangulär och något
sluttande. Det bör även finnas stybb (jord att täcka milan med) i
tillräcklig mängd. Stybben skall helst vara lerblandad, för mycket sand i jorden
gör att den inte "binder ihop". Om man ska kola flera gånger på samma botten bör
man bevara den brandskorpa som bildas, eftersom den gör botten fast och tät.
När
kolbottnen är klar lägges kolveden upp runt om densamma. Inresningen underlättas
om veden sorteras i klenare dimensioner för sig, medel och grövre för sig. Hur
lång veden ska vara är beroende av hur stor mila som ska kolas. Om milan är ca 5
m³ är 1 meter lämplig vedlängd, ca 20 m³ - 1,5 meter.
Innan
själva inresningen börjar, sättes en stadig kolvedklamp lodrätt i bottnens mitt.
Denna stock - "bordstaken" eller "kungen" - stöttas av tre stöttor bordstaksben
(se fig 2). Om man ämnar göra en mindre mila behövs inga stödben, utan istället
grävs en grop vari bordstaken förankras. Gör man på detta sätt måste bordstaken
vara 3-4 dm längre än kolveden. Omkring 30 cm från den övre ändan förses
bordstaken med två i 60° vinkel mot varandra horisontellt indrivna kilar, vilkas
fria ändar fast förenas med en tvärslå. Den triangelformiga ram som då bildas,
är avsedd som stöd för den tändtrumma, som vid inresningen anordnas vid milans
centrum. Om den ved man använder är längre än 180 cm bör man spika fast en ca 3
m lång stång lodrätt på bordstaken, mot vilken varje kolvedklamp vid inresningen
riktas, för att milan ska få största möjliga stabilitet.
Milan reses lämpligen på rost. Hur rosten kan göras framgår av fig 2.
Till att bygga rosten av används kolved med en diameter på 4-6 cm. Har man
tillgång till sågverksavfall - "baker" eller "brädstumpar" - kan man med fördel
använda detta till rost. De slanor på vilka rosten (bryggan) lägges, de s k
bottenvasarna, bör på mitten var minst 10 cm tjocka.
Fig 2. Skiss visande bordstakens och rostens konstruktion m.m. De radiellt lagda kolvedbitarna kallas bottenvasar (A). Tvärs över dessa lägges "bron" (B), på det sätt som den vänstra skissen visar. I den blivande milans mitt syns bordstaken (C), med den triangelformade anordningen för tändtrumman (D). Rosten färdigställes efterhand som milveden inreses. |
![]() |
Inresningen börjar med att några varv av klen, rak och torr ved - helst
gran - reses kring nämnda triangelformade ram, varigenom tändtrumman bildas. Här
och var inkilas tjärved, för att när tändningen sker elden lätt ska få fäste.
Därefter fortsätts med något grövre ved; den grövsta veden reses ungefär mitt
emellan tändtrumman och milans yttersida, och längst ut reses rak och smäcker
ved (fig 3). Kolveden ställs med grovändan nedåt, varigenom lutningen ökas, ju
längre ut från centrum man kommer. För att ytterligare öka vedens lutning inåt,
reses här och där kortare kolvedbitar. När milan är färdigrest, bör den yttre
vedens lutning inåt vara ca 60° mot horisontalplanet. Inresningen bör ske med
största omsorg, varje vedbit ska riktas mot riktstången, annars kan milan vrida
omkull sig. Man eftersträvar att få vedmassan relativt tät, krokig ved kapas
före inresningen.
Fig 3. En färdigrest resmila: A,B,C,D - milfoten. a,b,c,d - brynet. t - trumman, e - bordstake, Sd - milans sidor. |
![]() |
Sedan
milan blivit färdigrest, kullas den, kullen jämnas till med hjälp av såg
och yxa. Håligheter tilltäppas med avkapad kolved så att kullen blir någorlunda
tät. Har man tillgång till "vanlig spisved" (2-3 dm längder) är det en fördel om
man lägger ett lager med sådan ved (kullved) över hela kullen. För att
förhindra att stybben rasar ned i tändtrumman och för att underlätta
fyllningsarbetet, lägges runt trummans öppning en ram av kluven rå ved. Ovanpå
denna ram görs ett lock av råa klovor, som täcks med granris och stybb. Så fort
tändfyllningarna är gjorda och kolningen ordentligt kommit igång avlägsnas denna
anordning.
När
kolningen ska pågå under begränsat lufttillträde, måste veden i milan täckas.
Som råmaterial till den yttre miltäckningen användes lerblandad jord. Sedan
miltäckningen använts några gånger, blir den bemängd med kolpartiklar och tjära
och kallas då stybb. För att förhindra att stybben rasar ned i milan -
vilket skulle vara störande för kolningen - läggs närmast milveden en täckning
av granris, halm eller torv. En fungerande täckning är att lägga "skogstorv" på
kullen och brynet, d v s kanten mellan milans kulle och sida, samt
granris på milans sida.
Efter
ris- och torvningen påskottas ytterbetäckningen till en tjocklek av ca 2 dm.
Milans sidor stybbas först, stybben hålls kvar med hjälp av blockrader
(kluvet virke) vilka anbringas på milan med hjälp av stöttor (fig 4).
Tändningen bör helst ske vid lugnt väder. Över den öppnade
tändtrumman görs en rejäl eld av torr ved. Runt milans fot bortskottas stybben
intill veden på 4-6 ställen för att tillräckligt med förbränningsluft skall
kunna strömma in genom dessa s k fotrymningar. Den brinnande veden petas
ned i tändtrumman, och med fyllstången ser man till att glöden kommer ned till
trummans botten (fig 4).
Fig 4. En resmila i genomskärning, första vedfyllningen. |
![]() |
Trumman fylls första gången till hälften med fyllved; efter en kvart
fylls den full med ved och efter ytterligare 15-20 minuter fylls mera ved på om
nödvändigt. Det är viktigt att man tillser att elden redan från början får
ordentligt fäste i botten på tändtrumman. Efter varje dylik fyllning måste
trumman omsorgsfullt täckas med klovor, torv och stybb. Det kan vara nödvändigt
att slå igen fotrymningarna vid vedfyllningarna, om elden är för häftig (då
minskas draget). Visar det sig att elden inte är tillräckligt kraftig efter
vedpåfyllningen, bör man låta tändtrumman stå öppen en stund sedan
fotrymningarna öppnats så att elden tar sig ordentligt. Sedan tändtrumman efter
några fyllningar ända upp blivit fylld med kol och en sammanhängande
kolningszon bildats, tar man med milspettet upp ett antal rökhål runt om
kolningszonen. Rökhålen bör placeras ca ½ meter från kolningszonen, samt 30-40
cm från varandra. Kolningen sprider sig nu snart åt sidorna, bägarlikt och
koncentriskt. Milan klubbas undan för undan över färdigt kol. På så sätt
undviks frät-hål. Man bör dock alltid förvissa sig om att kol har bildats
när klubbningen ska ske, annars slår man in stybben i vedmassan. Om frät ändå
skulle uppstå, gör man på samma sätt som vid inläggning av fyllved i tändtrumman
- miltäckningen rakas åt sidan på och runt om frätet, kol och bränder
tillpackas, varefter kortkapad, helst torr ved omsorgsfullt packas i hålet tills
det är ordentligt fyllt, därefter risas och stybbas över fyllningen.
Sedan
milan tänts bör den alltid beträdas med största respekt, då man aldrig kan vara
fullt säker för frät.
Vid
den förbränning, som tack vare den genom fotrymningarna inströmmande luften,
äger rum i kolningszonen närmast botten, utvecklas värme. De varma och
syrefattiga gaserna stiger uppåt i milan och passerar genom övre delen av
kolningszonen - torrdestillationszonen - och upphettar veden där till kolning.
Gaserna lämnar milan efter att ha avlämnat sin torkningsvärme till den närmast
utanför kolningszonen befintliga veden, som då börjar torka. Det vatten som
drivs ur veden följer med den avgående gasen i form av vattenånga. Då denna
vattenånga träffar kallare ved i milans yttre vedlager samt milans täckning,
kondenseras den till vatten. Man säger att milan svettas. Den avgående
milgasen blir i detta skede brännbar (gengas).
Under
kolningens första dygn kan milan slå, vilket orsakas av explosioner i milan.
Slagningen kan vara så kraftiga att mindre eller större delar av stybbtäcket
kastas av. Röken som avgår från milan i detta inledningsskede är stickande och
"tung", den kryper efter backen, slagrök. När milan blivit varm ned till
foten utkondenseras inte längre milgasens vatten; och den gas som då lämnar
milan, är vattenhaltig och mjölkvit, stiger upp i luften.
För
att undvika att milan slår kan tändningen göras med öppen fot. Vilket
innebär att när milan stybbas, så anordnas en blockrad ca 2 dm från marknivån
under denna stybbas ej milan.
I
stället för ett antal fotrymningar lämnas på så sätt milans fot öppen.
Tändningen verkställs på samma sätt som tidigare beskrivits, men när milan
blivit bottenvarm (när veden under den nederst blockraden blivit varm,
känns efter med handen) stybbas foten igen och fotrymningar tas upp.
När
kolningen pågått ett antal timmar kommer så småningom den avgående röken
(rökhålen) övergå från gråvit färg till blåaktig. Det antyder att kolningszonen
befinner sig i närheten av rökhålen, därför flyttas dessa längre bort. Genom
felaktigt upptagna rökhål kan kolningens rationella utveckling äventyras, stor
uppmärksamhet bör ägnas åt denna sak.
För
att uppnå ett gott resultat av kolningen eftersträvar man, att kolningen med
lämplig hastighet jämt utvecklar sig i milan, från tändtrumman utåt mot milans
sidor. Detta åstadkommes genom rätt reglering av fotrymningar och rökhål samt
genom klubbning och tätning av den kolade delen av milan. Ibland kan det
inträffa att man får frångå denna symmetriska kolning. Det kan t ex vara en
envis vind från visst håll som tillför så mycket luft genom stybben, att
kolningen utvecklar sig däråt. Mot slutet av kolningen måste som regel flera
fotrymningar tas upp runt milan, under sista skedet kolas t o m med delvis öppen
fot. Allt eftersom kolningen går ut vid foten, (när eldslågor blir synliga i
fotrymningen), bryts fotbränderna (okolade vedstumpar) ut och stybb skottas på
den kolade delen av milan. En ny fotrymning tas upp på sidan om den förra (där
veden fortfarande är okolad) o s v.
Sedan
milan nedkolats, görs den så tät som möjligt och lämnas att svalna 1-2 dygn,
såvida den omedelbart därefter ska rivas. Om man däremot skall låta milan stå en
längre tid, brukar man dämma den. Det finns flera metoder att dämma en
mila, här beskrivs en. Stybben på milan rensas omsorgsfullt och tillklubbas,
varefter hela milan vattnas. Därefter övertäckes milan med ett ungefär 3 cm
tjockt skikt av fin sand, som tillklappas och stryks med en spade. Milan vattnas
igen, så länge som sanden suger åt sig och stryks igen med spade. Vattningen
görs minst tre gånger det första dygnet, därefter en gång per dygn tills milan
är släckt.
Själva utrivningen sker med en kolkrok, och kolet samlas ihop med
harkor. En resmila brukar rivas i 3 horisontala skikt från kullen mot botten.
Kolet krattas ihop till en eller flera ringar, runt milan, där det får ligga ett
dygn för avsvalning. Okolade vedbitar i vilka elden sitter kvar, liksom även
glödande kol, bör släckas genom neddoppning i en vattenhink. Man bör undvika att
hälla vatten över ett parti kol för att släcka något enstaka glödande kol.
Dränks kolen i vatten minskar dess bränslevärde. De utrivna kolringarna måste
med jämna mellanrum tittas till, eftersom en enda glödande kolbit kan ödelägga
allt kol. När man är helt säker på att allt kol är ordentligt släckt, fatas det
upp i säckar eller lådor. Se alltid till att förvara kolet torrt.
En
resmila kan även kolas med skorsten, vilket förkortar kolningstiden avsevärt.
Kolningsförloppet är som det ovan beskrivna, förutom att:
- Istället för rökhål leds milröken från milan via en skorsten (se fig
5)
- Skorstenen placeras alltid på kolbottnens högsta punkt.
- Milan tänds
med öppen fot, och när milan blivit bottenvarm sätts skorstenen på plats. Foten
skottas igen och 3-4 fotrymningar tas upp.
- Kolningen styrs dels med
fotrymningarnas placering och storlek samt att skorstensarean ökas eller
minskas.
- Milan kolas ut sist där skorstenen är placerad. När en blåaktig
rök syns i skorstenen, tas densamma bort.
Fig 5. Skorstensmila.
A= dike, ca 15 cm djupt och 20 cm brett.
B= skorsten, ca 2
m hög och en diameter av ca 25 cm. Dragets styrka kan regleras med fotrymningar
eller en brädlapp som läggs över skorstenens övre mynning.
C= rost av
kolved, med tillräckligt mellanrum för passage av gaser från milan ut genom
skorstenen.
D= fotrymning för intag av luft till kolningszonen.
E=avgående milgaser.
Detta
är den ursprungliga inhemska miltypen. På den lutande, rektangulära bottnen,
vars långsida oftast görs ca 2 m längre än kortsidan, läggs 2-4 bottenvasar d v
s kolved av 6-8 cm grovlek. Dessa placeras på ca 1 meters mellanrum bredvid
varandra och i bottnens längdriktning. Tvärs över dessa bottenvasar, vilka
fungerar som ett rost, läggs därefter kolveden. För att veden inte ska rasa ned
vid bottnens lägsta punkt, framväggen, nedslås där 2 stadiga ca 1 m långa
stöd, som strävas med en lutning inåt milan av ca 25 cm. Vid vedredningen
placeras fin och torr ved kring tändtrumman, som anordnas horisontellt invid
bottnens lägsta punkt tvärs igenom milan. I övrigt placeras klen ved närmast
bottenvasarna samt i milans tak, medan grövre mer svår kolad ved placeras i
milans mitt (fig 6). Kolvedkubbarnas topp- och rotändar läggs omväxlande åt
vardera hållet för att gavlarna skall hållas i jämnhöjd. Gavlarna (långsidorna
görs för denna miltyp lodräta, d v s vedkubbar av samma längd läggs på varandra
i milan; taket läggs i jämn stigning från milans bryn vid bottnens lägsta punkt
i riktning mot milans högsta krön, som man brukar förlägga ca 1 m innanför
bakväggen, till vars överkant taket sedan får slutta. För att ge
bakväggen nödvändig stadga, byggs den upp med hjälp av skarvkilar och
giststockar timrad vägg, som framgår av fig 5. På ca 15 cm avstånd från
understa giststocken inhuggs i bottenvasarna stybbstocken, vilken ska
tjänstgöra som block för stybben vid bakväggens fot.
Liggmilan risas på taket och kring brynet, för att hindra stybben
att komma in mellan kolvedkubbarna mossas milans sidor. Framväggen och
bakväggen stybbas som resmilan, med hjälp av block. På långsidorna kvarhålls
stybben av en s k balkro. Denna görs på följande sätt: ca 2 dm från
vedens ändar efter vardera sidorna nedslås 3-4 stolpar, jämnt fördelade efter
sidorna, och av samma längd som milans höjd. Innanför dessa stolpar, som stadigt
strävas utåt, läggs undan för undan på varandra, horisontalt, smäckra slanor,
varefter mellanrummet mellan dessa och den i ytterkanten mossade milveden fylls
med stybb. En balkro ser ut som en längs milan placerad vägg av smäckra slanor
(fig 7).
Fig 6. Gammal svensk liggmila i genomskärning, före tändning. A= bottenvase, B= kolved, C= skarvkil, D= giststock, E= tändtrumma, F= stöd för framväggen, G= granris, H= stybb, I= block och stöd, K= stybbstock |
![]() |
Fig 7. Gammal svensk liggmila; balkron uppsatt.
Tändningen sker i tändtrumman. Om vinden ligger in från någon av milans
långsidor, sker tändningen i den ända av tändtrumman, som ligger i lä. Andra
änden av trumman täpps till med något, så att elden drar sig in i milan,
varefter tändöppningen tilltätas. Sedan elden spritt sig igenom hela
tändtrumman, tilltätas även den andra ändan. 2-3 fotrymningar tas nu upp vid
framväggen, för att nedkola det lilla befintliga vedpartiet. Genom att luckra
eller göra ett rökdike ½ m framför kolningszonens skärningslinje i taket (mellan
denna och milans bakvägg) leds kolningen i taket mot bakväggen. Då upptas 2-3
fotrymningar vid bakväggens fot. När takets avkolning drivits fram till trakten
av milans högsta krön, varvid bottenkolningen samtidigt bör ha skridit fram till
ungefär ¼ av milans längd, upptas flera och kraftigare fotrymningar för att
stimulera bottenkolningen. Sedan bottenkolningen tagit kraftigare fart,
dirigeras kolningen i vedpartiet vid bakväggen genom upptagning av rökhål, som i
den mån kolningen fortskrider så småningom flyttas nedåt. Det gäller att tillse,
att bakväggens kolning inte drivs fortare än att bottenkolningen hinner fram
till bakväggen, innan denna är nedkolad. Då bakväggen nedkolats, måste nämligen
kolningen avbrytas, och de vedpartier, som ev. finns inuti milan, får utrivas
mer eller mindre okolade. Skulle nämligen kolningen fortsättas, sedan vedpartiet
vid bakväggen nedkolat, blir resultatet att luften som kommer in via
fotrymningarna träffar det invid bakväggen befintliga, varma träkolet, som
alltså förbränns.
Även
liggmilan klubbas upprepade gånger över färdigt träkol, så att inte luft kommer
in på det varma kolet, vilket resulterar att det förbränns.
Rivningen av liggmilan sker vanligen i 1 eller 2 skikt, med början vid
bottnens lägsta punkt.
Fig 8. Genomskärning av liggmilan, 1-2 dygn efter
tändningen
Kolningsförfarandet är mycket enkelt. Först läggs ved över gropens
botten, så att ett slags rost bildas. En tändningsbrasa av klen ved uppgörs på
mitten av gropens botten (fig 9). Brasan påfylls med mera ved när elden tagit
sig och gropen uppvärmts. Allt eftersom elden når ytlagret av veden, påkastas
mer ved i gropen uppigenom, nu något grövre ved. Sedan gropen fyllts med råge
och det brinner ordentligt, läggs en grästorv med grässidan nedåt, över de
största lågorna. På samma sätt täcks hela kullen allteftersom elden bryter
igenom. I stället för grästorv går det att använda granris som täckes med jord .
När hela kullen är täckt, tas två-tre draghål upp.
Kolningen fungerar bra om en tät grå vit rök kommer upp ur gropen.
Rökgaserna är då mättad med vattenånga och avger maximal torkvärme (ca 70°C ).
Blåaktig rök innebär att kolningen går för fort, med lösa kol som följd. Minska
draghålen en aning. Svag eller ingen rökutveckling tyder på att kolningen håller
på att avstanna. Vidga rökhålen och luckra upp gropens täckning
(stybben).
Efterhand som kolningen fortskrider börjar överytan sjunka, då är det
viktigt att trampa till densamma. Genom att sticka med en järnten, undersöker
man om kolningen är klar. Med en grop med volymen 1 m³ är tiden från tändning
fram till gropens täckning 2-4 timmar. 1-2 dygn därefter kan kolen tas ur
gropen. Låt därefter kolen ligga på marken ytterligare ett dygn, för att vara
helt säker på att de är släckta innan de hälls upp i lådor eller säckar. Utbytet
av kol, vilket är beroende av vedens beskaffenhet, brukar hålla sig omkring
20-30 % räknat på gropens volym.
Fig 9. Nytänd kolgrop; inläggning av ved skall
fortsätta.
Ett
alternativt förfaringssätt är att:
I den fyrkantiga gropens botten
läggs ett rost (två vedträn med samma längd som gropen placeras ca 60 cm från
varandra). Ett lättantändligt material (tjärved) läggs i botten. Därefter
tätstaplas på rostet klen och medelgrov ved från botten upp till brädden, med
undantag av två smala tändschakt vid motsatta punkter på väggen samt en
bottenkanal mellan dem. Vedmassan täcks med granris. På riset läggs ett lager
jord (10 cm).
Ett
spö med vidhäftade och påtända näverrullar sticks ned i schakten till botten där
kolningen ska börja. När elden har fått fäste i "bottenveden" fylls schakten med
klen torrved. Schakten hålls öppen en tills rökutveckligen visar att elden fått
fart i vedmassan, därefter täcks de också med ris och jord. 3-4 draghål tas upp,
sedan drivs kolningen som tidigare beskrivits.
Bergström, H. Handbok för kolare. 1935
Bergström, H. Skorstensmilan. 1939
Björklund, S. Myrjärn och smide... 1982
Ekman, W. m. fl. Handbok i skogsteknologi. 1922
Lindman, K. Handbok i kolning. 1940
Wahlgren, A. Sveriges skogar, I och II. 1928